Det är så hemskt. Eller, hemskt kanske inte är rätt ord egentligen men jag vet inte riktigt
vad som i så fall skulle passa bättre. Jag pratar om det här med att förlora någon man står
nära. Inte förlora på det sättet att de flyttar eller till och med dör. Jag menar förlora på
det sättet att de fortfarande är nära men ändå inte går att nå.
Det kan börja med att man inte pratar riktigt lika ofta, sen pratar man inte alls, och till slut säger man inte hej när man ser varandra. Men det kan också vara en enda händelse, stor eller liten, som gör att en hel vänskap går förlorad. Det händer fruktansvärt lätt, går inte att se i förväg och är lika hemskt varje gång. Hemskt. Det kanske är rätt ord trots allt. För det är vad det är. Hemskt. Det är bland det värsta jag vet. Det här att man kan vara så nära någon, dela deras innersta tankar och hemligheter, och att det så snabbt kan ändras till att man inte ens hälsar. Att man möts i korridoren och tittar åt vilket håll som helst förutom på varandra. Att man kan gå från att vara så nära, till att bli som främlingar.
Det här att någon kan sitta precis bredvid men ändå vara så oändligt långt borta.
lowfive på känslan. highfive på texten.
SvaraRaderaxoxo