ATT TA STEGET UR VÅR SISTA DANS

Ja så det var väl inte igår precis.

Lyssnar på melissa horn och tittar ut på snön. Sitter i min älskade lägenhet i järvsö där jag spenderade hela sommaren. Skriver fortfarande i stort sett ingenting här eller på twitter eller någon annanstans där folk kan läsa för den delen. Skriver ett långt word-dokument med tusen känslor och ännu fler ord. Jag trodde inte att jag hade så här mycket känslor i mig. Jag vet inte ens vad jag ska tro om någonting. Jag är så jävla arg men tänker ändå flera gånger om dagen att allt nog bara blev fel och så går jag igenom allt i mitt huvud tills det inte finns något kvar. När jag har gått igenom allt tillräckligt många gånger slår det mig att det egentligen är så enkelt. Det kommer inte att bli bra bara för att vi träffas. Det kommer inte att gå över och han kommer inte att ändra sig. Han vill inte längre ha mig och han saknar mig inte. Där har vi självinsikt mina vänner. En förjävlig självinsikt som gör ont överallt, but still.

BEFORE YOU MET ME I WAS ALRIGHT

Lyssnar på världens bästa version av teenage dream och kollar ut på vad jag vet är snö men det är så mörkt att det enda som syns är ljus från långt bort i horisonten. På nedervåningen sitter min familj och planerar hur var när vi ska göra klart allt inför julen och hur den ska firas. Jag är inte med eftersom jag inte vill planera något. Jag vill inte fira jul eller nyår eller något alls någonsin för den delen. Ska fira eriks födelsedag snart men det är väl ungefär så mycket firande jag orkar med. Skulle kunna fira jul med endast en chailatte. Vill inte ens åka snowboard det här året. Alltså förstår ni, det är allvar det här. Älskar att åka snowboard, verkligen älskar-älskar-älskar. Men jag vet inte, jag har ingen lust längre.

Ni hör ju själva hur deprimerande det låter, och det är precis därför sitter jag i mitt rum istället för med min familj som älskar julen mer än jag älskar snowboard.