YOU NEVER HEARD BUT I'M STILL BROKEN

Vet ni vad. Tänkte blogga lite, men sen slog det mig. Går ju inte att skriva nåt bra överhuvudtaget om man försöker tvinga sig till det. Om man sätter sig ner och säger att nu måste jag verkligen skriva nåt bra, då blir det ju knappast bra. Det måste komma av sig självt. Helt plötsligt, boom, får man inspiration av något och så kan man skriva. Eller det är så det brukar fungera för mig iaf. Och det är ungefär samma sak med foto. Det klart att det går att ta fina bilder bara av att gå ut och ta massa kort, men det blir hundra gånger bättre om man har en idé om hur resultatet ska vara och om vad man vill uppnå typ. Vet inte om jag make'ar någon sense alls just nu men ah.

Btw, shit vad hösten är underskattad? Det är så mysigt med massa stora mjuka filtar, te, stanna inne och titta på film, gula och röda löv som virvlar omkring på marken, gå tillsammans under ett stort paraply, baka muffins, prata jättelänge i telefon. LUFTEN för tusan. Höstluft. Speciellt när det precis har regnat. Alltså förutom san francisco finns det väl inget i världen som luktar så gott som efter ett regn sent på sommaren/tidigt på hösten. Mm-mmmm. Andra saker som är underskattade: regn, söndagar, handskrivna brev, fina mms, tågresor, tårar. Tårar? Ja tårar. Man får ut så mycket känslor när man gråter som annars skulle vara instängda och nedtryckta tills man sprängdes. Förstår ni? Ah, de är underskattade iaf. Kanske därför jag gråter så ofta. Inte omöjligt.

Okej. För det första blev det visst ett blogginlägg ändå fast jag började med att skriva att det inte skulle bli det. Krångligt. För det andra blev hela inlägget så yrigt att jag knappt förstod det själv så nu ska jag sova. Vi hörs väl imorn antar jag. Eller jag hörs, ni läser. HEJDA