I'LL BE WAITING HERE FOR YOU TO CALL ME

Studenten är nu så nära att jag börjar känna lite ångest. Vet inte vad jag vill göra när jag "blir stor" eller vad jag överhuvudtaget vill göra av mitt liv. Men den största anledningen för ångest är att jag inte kommer träffa mina underbara klasskamrater varje dag. Under typ hela ettan och stora delar av tvåan var vi så väldigt uppdelade i fina små gäng som bara hängde med varandra. Man umgicks inte med alla helt enkelt. Men nu i trean har vi fått sån jävla sammanhållning tycker jag, och det är så klart i samband med något sånt som det är dags att sluta skolar för gott och skiljas åt.

Gah

Det var allt för tillfället.

Puss

YOU TAKE ME HIGH

Har ett stort fluffigt duntäcke som liksom frasar och som är det mysigaste täcket i hela världen eftersom det är så stort så att det till och med försöker rymma ur lakanet. Har en stor påse med naturgodis (godaste godiset, just sayin) och en fin spellista på spotify. Har träningsvärk i hela fucking kroppen och det känns BRA. Drömmer drömmar om nätterna som är helt ologiska men ändå på något sätt fina. Imorgon ska jag fira min lillasyster som blir fjorton och sen ska jag träffa mathilde för att plugga och det känns faktiskt inte så hemskt. Inte så hemskt att plugga alltså. Är aldrig hemskt att träffa mathilde. Haha. Och varför känns det inte så hemskt att plugga? För att om exakt en månad tar jag studenten. HUR SJUKT ÄR INTE DET?

I höst kommer jag att läsa två kurser på Uppsala Universitet. Jag har en månad kvar av gymnasiet. Hela sommaren kommer jag att bo granne med erik i världens finaste norrland och bara jobba arslet av mig. Har inte riktigt fattat att någon av föregående punkter är på riktigt. När blev jag så stor att jag får bestämma över mitt eget liv? Hänger inte med.

CAN I BE CLOSE TO YOU

Har tänkt lite på det här med soulmates. Tänk vad många det måste finnas egentligen som man skulle passa så sjukt bra ihop med, som man aldrig kommer att träffa. Kom på det för ganska länge sedan och blev påmind om det igen häromdan.

Det är ju så många som man bara går förbi hela dagarna utan att ens se dem. I skolan, på jobbet, på bussen eller bara på stan. Inte det att man tittar bort. Man kanske till och med får ögonkontakt, men det betyder inte att man har sett varandra. Ni vet vad jag menar. Man tittar, men man ser inte. Och tänk om en av dessa, om jag bara lärde känna honom, skulle kunna göra mig lyckligast i världen. Det är ju inte mycket att göra åt saken eftersom man omöjligt kan lära känna alla man ser om dagarna, men det är roligt att leka lite med tanken. Sånt jag brukar fundera på när jag inte har något bättre för mig. Tjo